Jag trodde nog att det skulle kännas konstigare att gå på samtal hos en samtalsterapeut än vad det gjorde. Trodde att det skulle vara svårt att släppa in någon jag inte känner, speciellt en samtalsterapeut som jag vet faktiskt inte bryr sig på riktigt utan som bara ska låtsas som en del av deras jobb. Jag har nämligen alltid haft svårt att tala om känslor och för att vara öppen med vad jag tycker så trodde inte riktigt på det när jag klev in genom dörrarna till Kognitiva PT för mitt första samtal. Men jag kan vara ärlig och säga att ett samtal var det enda som krävdes för att jag skulle våga släppa fram känslorna.
Det är nog lite det med att de faktiskt är professionella och vet vad de ska säga. Att samtalsterapeutens jobb inte är att döma utan att faktiskt bara lyssna och sen hjälpa en att komma vidare genom bearbetning av ens egna tankar. Samtidigt som det på ett sätt är skönt att hålla inne med saker för att slippa bli dömd och försöka att förtränga vissa saker så mår man så mycket bättre när man ger sig själv en chans att öppna sig och vara ärlig med det man tänker. Som hos min samtalsterapeut på Kognitiva PT att jag fick lära mig att inte förminska mig själv. Att om jag tycker att något var allvarligt och får mig att må väldigt dåligt så är de det som betyder något och inte vad de som sa det menade med sina ord.